Yusuf Omar, Hashtag Our Stories, är en energisk videojournalist med hemvist huvudsakligen på Snapchat som jobbar ihärdigt med att sprida det vertikala videoberättandets evangelium. Han är inte blyg för att använda vad andra kan kalla ”gimmickar”: blixtsnabba klipp, intensiv musik och framför allt ansiktsfilter.

Hans framtoning och metoder går definitivt inte hem hos alla. 2017 såg jag honom sitta i ett panelsamtal mittemot en senior reporter hos BBC som sa att han ”hellre skulle dö än att göra det du [Omar] gör, det är inte journalistik.”

Hade journalisten från BBC rätt? Jag är inte tillräckligt insatt i Omars kanaler för att kunna svara ordentligt på den frågan. Ingenting i ämnesvalen för rapporteringen skiljer det han gör särskilt mycket från ”gammaljournalistik”; Omar rapporterar om allt ifrån hedersvåld till vattenbrist till flyktingsituationen i Sudan. Formaten är naturligtvis annorlunda, det är skillnad på Snapchat och tv/radio/webb, och användandet av AR i form av akvariefilter eller ansiktsfilter i form av drakar lär sticka i ögonen på många, speciellt när ämnena är så tunga och allvarliga.

Användandet av AR fyller inte alltid en funktion större än att det är ett berättargrepp som är stort inom den unga målgruppen eller som identifikationsmarkör (”vi är inte gamla tråkiga nyheter”), men ibland är det avgörande för själva journalistiken.

I en serie för några år sedan fick Omar unga flickor i Indien som utsatts för sexuella övergrepp att själva, via selfiekamera, berätta sina historier utan att riskera potentiella negativa reaktioner från familj och närstående. Hur? Genom att de använde filter som förvrängde ansikte och röst på ett sätt som gjorde dem oidentifierbara. En enkel teknologi som redan fanns tillgänglig för dem, eftersom de själva redan var Snapchatanvändare.

Hur du än ser på det är Omar ganska extrem. Han har gått omkring med Google Glass på nästippen i stort sett oavbrutet sedan 2016 (= allt han ser filmas. Han visar en bild av salen från hans synvikel och lägger, naturligvis, på ett AR-filter som ser ut som ett tropiskt hav). Han berättar mycket snabbt om sin egen erfarenhet av traditionellt nyhetsarbete: långsamt, ensamt och enkelriktat i vilka röster som ansågs intressanta att lyfta.

Även om en inte känner sig bekväm med att ta efter alla hans metoder så finns det åtminstone lärdomar att hämta i hans ihärdighet, nyfikenhet och driv att hitta den mänskliga nerven i ännena han rapporterar om. Och vid detta laget så verkar ”det mänskliga”, ogreppbart som det kan vara, ha blivit den inofficiella temat för konferensen

Nedan kan du se ett exempel på den sortens rapportering och ämnen som Omar och redaktionen tar upp i sin rapportering:

Rubriken är en referens till paneldaltagare Gavin Allens, Cardiff University’s School of Journalism, ironiska pik till den hyfsat utbredda rädslan för att släppa in AI-teknik i nyhetsrapporteringen. Han berättar att en stor del i vad han gör är att lära ut till studenter vad de faktiskt behöver av systemen de använder och att inte fokusera på själva systemen som ofta kommer att vara förlegade bara inom ett par år. Det ständiga tekniska lärandet som självklar arbetsmetod, inget de ska lämna kvar i klassrummen.

Allen uttrycker också intresse för hur AI kan förfinas för att kunna användas på lokal nivå, där tillvägagångssättet för datainsamling skiljer sig från riksnivån.

Representanten från Twitter, James Glynn, berättar om företagets ständiga tweakande med algoritmer för att åstadkomma ett ”mänskligare perspektiv” på pågående nyhetshändelser. Också han trycker på den enorma mängden information som finns tillgänglig, och utmaningarna med att skapa system som kan sortera den på ett sätt som motsvarar vad en begåvad journalist hade kunnat göra (om det hade vart fysiskt möjligt för denne att räffla igenom all info på samma sätt som en algoritm).

Joyce Adeluwoye-Adams, Reuters, drar hem ett skratt i hela salen när hon visar en bild på ett gäng kvinnliga nyhetsuppläsare på Fox News och berättar om sin unga dotters reaktion: ”Är de kloner av varandra?”.

Konceptet om att ”sätta kryss i rutor” inom mångfaldsarbete kommer upp flera gånger under panelsamtalet (och Fox verkar sannerligen ha kryssat i rutorna ”Kvinna” ”Blond” ”Blek” och ”30-nånting” ett antal gånger baserat på bilden) och alla närvarande är rörande överens om att detta är den absolut ytligaste formen av mångfaldsarbete. För att verkligen kunna skildra publiken, och behålla deras uppmärksamhet och förtroende, måste vi gå djupare.

Den stora diskussionen, och svårigheten, handlar naturligtvis mindre om vilka rutor som chefen lyckats kryssa i under anställningsprocessen och mer om hur en ska lyckas identifiera och ändra de medvetna och undermedvetna attityderna på arbetsplatsen. Reportrar med erfarenheter som skiljer sig från majoriteten ska inte behöva anpassa sig efter redaktionens normer så till den grad att de egna perspektiven och vinklarna går förlorade: då blir mångfaldsarbete meninglöst.

Det pratas både högt och lågt om hur verklig förändring ska kunna uppnås. Russell Contreras, AP, börjar med att berätta om den rådande obalansen inom nyhetsrapportering i USA där han arbetar (omkring 17 procent av yrkesverksamma journalister är ”people of colour”) och hur det redan från början påverkar synen på vilka (eller vilkas) berättelser som räknas som ”riktiga nyheter”. Han berättar också om de små verktygen för att skapa en inkluderande miljö, till exempel en runtfrågning på kontoret om huruvida medarbetarna frös eller var varma på jobbet för att bättre kunna justera luftkonditioneringen så den passade alla.

Den enkla slutklämmen kommer nånstans i mitten av samtalet: Publiken förväntar sig att innehållet i vår journalistik speglar dem och frågor som de bryr sig om. Gör vi inte det så slutar de att vara vår publik.

Newrewired 2019 är igång i London!

Keynotetalaren Dmitry Shishkin har 20 år inom nyheter på BBC i bagaget men jobbar numera som ”Chief Content Officer” på Culture Trip; ett företag som aspirerar att bli ”nästa Spotify, Amazon eller Uber” inom internationell turism.

Föreläsningen lutar betydligt mer åt att handla om Culture Trip som företag och affärsmodell än om journalistik eller redaktionell verksamhet. Mycket handlar om datainsamling på ett vettigt sätt: sökmotoroptimisering, förnyelse av innehåll som ”inte flyger” och den iterativa arbetsprocessen bakom, arbetsledning av grupper som sitter utspridda, och så vidare.

Dock trycker föreläsaren mkt på att det är den enskilde journalistens kreativa driv och förankring i lokala frågor som är det absolut viktigaste för att skapa innehåll publiken vill ta till sig, oavsett om det kommer till journalistik eller innehåll till din nya start-up app.

Skillnaderna mellan att jobba med dagsnyheter (”som ska skrivas bara för att och som aldrig blir lästa”, säger Shishkin själv) och det mer tidlösa innehåll han sysslar med idag är det tacksamma faktum att tidlöst innehåll är just det - tidlöst. Publiken kan återkomma till en artikel som heter ”Torontobornas 6 bästa pizzerior” år efter år på ett vis som dagsfärsk nyhet inte har någon chans att tävla med. Förutsatt att pizzeriorna är så bra som det påstås har innehållet i det förstnämnda exemplet också betydligt kortare halveringstid och bättre chanser att generera bra siffror.

Ett viktigt faktum att hålla i minnet för oss på Sveriges Radio: Säger de aktuella siffrorna någonting om det faktiska nyhetsvärdet? När ska vi låta siffrorna informera oss och när värderar vi nyhetens värde högre än statistiken?

Tyvärr resonerar Shishkin inget kring sitt tidigare arbete att utveckla den digitala nyhetsrapporteringen och hur det arbetet varit annorlunda, journalistiskt och datainsamlingmässigt, från hur han jobbar idag.

Såhär sammanfattar Shishkin sin dragning:

Hur pratar vi människor med varandra, hur agerar vi mot politiska motståndare och har det blivit värre? I en komplex och polariserad värld kan det kännas som aggressioner och hot och hat radikalt ökar.

I en panel med temat ”who is to blame for the collapse in civil discourse?”, diskuterades det olika sätt att hantera hat och hot för media, ordval och våld, aggressioner. Ett sidospår är: vems fel är det att situationen ser ut som den gör? Sociala plattformar såsom Facebook? Är det medias fel?

Problemet är ofta att en individ skriver något kränkande, hotfullt och/eller hatfullt i sociala medier. Hur ska detta bekämpas? Hur ska media jobba emot detta i kommentarsfälten? Och hur tar vi människor saker till rätten om det nu inte går att få ut ip-nummer och person bakom konton? Det är en av grundkonflikterna. Individens ansvar, medias ansvar och plattformarnas ansvar.

Tanit Koch från RTL menar att vi behöver vakta våra ord och epitet och tar upp exempel att inte använda ordet nazister om personer som inte är nazister, som hon menar görs för personer som är inom bred grupp av alt right-rörelser.

Tanit lyfter fram till Facebook att de borde ge ut namn lättare till polis och rättsväsende vid näthat, och nämner en tysk rättegång. Facebook-representanten Sarah Brown svarade ett diffust svar att de arbetar på olika sätt att hantera näthat. Men samtidigt är det ju svårt att komma bortanför diffushet i en bautastor organisation såsom Facebook och svara på konkret kritik. Generellt sätt svarar sociala medier-plattformar sällan på konkreta frågor från oss journalister, vilket i sig är ett problem som vi behöver prata mer om. I dessa konferenser brukar en representant från någon stor plattform sitta med i en panel och egentligen inte tänka högt och fritt, utan förhåller sig ganska strikt till företagsFAQ.

Så förutom denna ansvarsutkrävning hur står det till media?

Hur och vad vi skildrar olika grupper och fenomen och sättet vi lyfter fram saker påverkar hur vi uppfattar dessa. Hur vi benämner personer påverkar och skapar ett vi och dom ibland och kan skapa bränsle i olika ämnen.

Journalistiken kan alltså vara medkreatörer eller tona ner konflikter, och då påverka publikens sätt att tänka på olika saker.

- Polariseringen ökar i sociala medier men media har spelat in mycket, menar Brendan Cox (Survivors Against Terror).

Ett problem tror jag är hur vi ställer frågor, som synliggjordes under panelen. Example isn’t är det skillnad på ”hur hanterar vi hat och hot” och ”hur skildrar vi en komplex värld”? En annan fråga som ofta ställs; hur hanterar vi problematiska frågor. Vad betyder det egentligen? Om vi inte talar klarspråk, kommer vi aldrig kunna hantera det som vi definierar som problem. Och är problemen egentligen rotade i sociala medier eller är det en djupt mänsklig konflikt som kan ta sig uttryck digitalt och offline?

Andra dagen på NewsXchange börjar med att diskutera intersektionen mellan AI, samhället och journalistiken. Det har varit uppe på typ varje konferens jag varit på senaste åren, stora block med föreläsningar om robotar - högt och lågt. Atte Jääskeläinen och Maine Olij har i några månader undersökt detta - tittat över hur det används just nu, i relation till journalistik.

Vad är rollen för professionella journalister när AI kommer in och tar över delar av journalistiken? Denna relativt korta föreläsning målar med ganska bred pensel för att förklara vad AI kan vara, och hur den kan användas. Men också hur den, såklart, bör användas etiskt.

En sak som radio över världen lär vara intresserad av är just audio till text. Dvs AI som skriver ut det som sägs, så att du kan använda transkriberingen - exempelvis till att använda till digitala publiceringar av radioinslag. Även här visade de ett exempel på just hur transkribering kan ske live när någon pratar.

Det känns fortfarande som vi är i startgropen när det gäller användande av AI, vilket jag personligen tycker att när vi tittar på AI på ett ”wow vad coolt/häftigt”-sätt, så när saker och ting presenteras så blir det som ett potpurri istället för djupdykning.

I ett polariserat USA, hur kommer debatten och idéen om sanning och fakta i USA, påverka valet?

Sally Buzzbee från AP (Associated Press) berättar att de har samarbetat med USAFacts för att ta fram och lyfta fram statistik om tillit till bland annat media och vad som anses som fakta bland amerikaner.

Bland annat lyfter Sally fram att
lyfter fram dessa siffror hur amerikaner förhåller sig till sanning/fakta: